I dag var dagen som jag tjatat på min far om i fyra år.
Sedan Sebastians dop 2006 har jag ALDRIG fått se ett fotografi därifrån, pappa hade tagit patent på fotograferandet och i kombination med lathet och glömska(från hans sida såklart) så har jag inte fått se dem.
Idag lade jag kniven mot strupen.
Charlie, Gudmödrar och präst. Sebastian också såklart.
Jag har liksom glömt hur det känns. Att ha ett litet knyte vid mitt bröst. Snuttandet. Att hålla varsamt. Omgivningen som bara försvann, blev obetydlig, och det var bara vi. Jag och Sebastian. Lille Sebastian. Vi i en bubbla stor nog bara för två.
Jag känner så mycket att jag saknar den jag var då. Naiv, oförstörd utav vuxenlivets alla insikter. Full av energi och livsglädje. Stark. Jag kunde allt och livet var i mina händer!
Vad hände? Vem tog det ifrån mig? Var det jag?
Något som inte är förändrat är min kärlek till Sebastian. Den -hur omöjligt jag själv tror det är- växer för varje dag som går, varje kram jag får och varje framsteg han når.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar