Mobilt

Åhhfan! Så han va sjuk.

Mobilt

Strålande sol i Stockholm och inget hade varit mer underbart än lite stros på dess gator.

Helgens plan var att utmana mig och försöka komma iväg, mest för att Martin behöver tömma sin lägenhet där men även för att få komma ut och njuta av denna vackra stad.

Jag fick passa den här gången. Hatar att jag är oflexibel och kräver plats och vila. Ett jävla besvär är jag.

Martin åker med syster och familj. Jag tycker lite synd om mig och funderar på att sova tills Martin återvänder.

Saknar mej

Det får vara nog nu tycker jag. Därför har jag skitit i att blogga. Det får vara nog med att förpesta denna plats där jag skall skriva historia.

Det räcker det som redan står här i bloggen för att jag senare skall förstå att jag inte hade ett så bra 2011. Mer vill jag inte minnas.
Nu för tillfället ligger det så mycket frustration och psykisk ohälsa inom mig för att kunna erbjuda något annat än plågor. Det händer inte så mycket annat förresten. Jag är mest hemma och väntar.

Ni får gärna komma förbi och dricka the, alla får komma. Vi kan spela schack. En känsla av övergivenhet och besvikelse kommer då och då när jag förstår att om nära och kära skall träffas så är det upp till mig och min mobilitet.

49 dagar kvar - sedan hoppas jag att återhämtningen går fort och att jag snart kan irra runt så som jag trivs bäst.

Det här är baskumej inte sant asså!

Jag idag

Musikens under

Igår var jag tillbaka i Radiohuset på Lindholmen för att få kika på Junip när de spelade för musikguiden i P3 Session.

Fasiken, va musik är häftigt! Några människor står med instrument och lirar så de tusentals som hör på njuter av vad de skapar, just då och där. Det liksom fyller upp kroppar och själar med magi av något slag, som en mass-orgasm.

I alla fall saknar jag jobbet på radion och önskar innerligt att jag kan vara tillbaka i arbetslivet så snart som möjligt!

En låt som är bra!

Det där med liv.

Livet är mycket i mina tankar just nu. Liv som kommer och går. Det vet man ju att så är det faktiskt, men just nu befinner jag mig så nära det och inser hur skrämmande och stort det i själva verket är.

Snart kommer ett nytt liv. Jag var med och bestämde det, jag har odlat fram det. Gett det utrymme att gro till en den.
En person skall komma, en som skall bli djupt älskad av många till och med personer som jag inte alls känner. Hon skall göra skillnad i världen. Finnas liksom.

Under varje sekund som finns så önskar jag att hon var färdigodlad och redo för skörd. Redo att njutas och få bli visad världen.

Sedan vill jag bara bli mig igen. Ibland är jag på ställen och får flash-backs av hur jag förde mig där och då. Med långa, kvicka ben och ett energiskt sinne. Kan inte förstå att det var jag.


Nu vill vi ha Lou till livet och mig tillbaka.
Här var jag rörlig, rätt pigg och hade otunga bröst.

Farfar

I natt togs han. I natt togs min sons underbara farfar ifrån honom. Ifrån Basse och många andra som älskar honom.

Basses farfar var ingen vanlig farfar. Sebastians farfar var som ytterligare en förälder till honom.

Jag hatar att Basse skall växa upp utan Roger. Det är inte rätt att han skall få växa upp utan Roger. Roger skall fortfarande vara självklar för Basse. Basse skall inte ens behöva vara rädd för att han skall försvinna - han skall vara självklar! Punkt.

Jag är så arg, är man sex år skall människor man älskar så mycket som Basse älskar sin farfar bara finnas.

Basse skall aldrig få glömma sin farfar, det tänker vi inte tillåta.

Från en smärtsam sista tid i livet till en oändlighet i frid! Vila!

Nej!

Det händer hemskheter omkring mig. Och jag kan bara se på. Ingen kan annat än att bara se på.
Liv går i spillror, själsfränder säras, en familj förlorar en essentiell källa - allt på grund av den där jävla cancern.

Kan inte cancer vara lite rättvis, drabba sådant som inte gör gott på denna jord? Kan inte cancern få drabbas av cancer? Alla hatar den, ingen skulle sörja om den försvann. Jag skulle jubla.

Cancern härjar fritt. Sliter sönder. Cancern har valt fel - igen. Jävligt fel. Den har valt en person som gör världen bättre. En person som tar vara på livet, en som hundratals människor rår om. En person som skall vara självklar här med oss. En som bör finns vid min sons och hans pappas sida i många år till.

Jag bläddrar i tidningarna och väntar mig stora mittuppslag om denna orättvisa. Det finns inte. Det får hända i smyg. Andra orättvisor får vi läsa om, som politiskt fiffel och annat som jag skiter fullständigt i just nu. Den största orättvisan syns inte.

Jag vill skrika och slåss, men inget hjälper...

Mitt i allt mörker lyser kärleken ändå stark. För den övervinner ju allt. Det får vara stundens tröst.

Mobilt

Jaha, skosnöret är loss.

Vad ska jag göra? Sitter i kollektivet med spyan i halsen. Böjer jag mig ner kommer den ut.

Får bara hoppas att jag inte fastnar i hissar, rulltrappor, dörrar eller så. Inte heller önskar jag snubbla. Det vore förfärligt!

Akupunktur, kryckprovning hos sjukgymnasten och blodlämning på Sahlgrenska väntar.

Hur var det nu? 68 dagar kvar?

Hon den där

I alla slutskeden av mina graviditeter blir konserter jag vill se inställda. JAG ÄLSKAR DET!
Det är bara för att jag jättemycket ville se dessa men hindras av trötthet och stå-kramp.

Först 50 cent & Eminem 2005 och nu Rihanna 2011. Tänk att jag ville se på 50 cent 2005. Då var jag jätteslät i ansiktet och hade bra ämnesomsättning. Väldigt naiv var jag med och duktig.

Jag kan i alla fall tänka mig att jag vill se Rihanna nu år 2011. Kommer alltid tycka att hon är en braing. Får man mig att dansa och sjunga så är man bra.

I natt sover jag hos min mamma med min son. Det skulle jag aldrig göra hösten 2005, då var jag för vuxen.