Liv går i spillror, själsfränder säras, en familj förlorar en essentiell källa - allt på grund av den där jävla cancern.
Kan inte cancer vara lite rättvis, drabba sådant som inte gör gott på denna jord? Kan inte cancern få drabbas av cancer? Alla hatar den, ingen skulle sörja om den försvann. Jag skulle jubla.
Cancern härjar fritt. Sliter sönder. Cancern har valt fel - igen. Jävligt fel. Den har valt en person som gör världen bättre. En person som tar vara på livet, en som hundratals människor rår om. En person som skall vara självklar här med oss. En som bör finns vid min sons och hans pappas sida i många år till.
Jag bläddrar i tidningarna och väntar mig stora mittuppslag om denna orättvisa. Det finns inte. Det får hända i smyg. Andra orättvisor får vi läsa om, som politiskt fiffel och annat som jag skiter fullständigt i just nu. Den största orättvisan syns inte.
Jag vill skrika och slåss, men inget hjälper...
Mitt i allt mörker lyser kärleken ändå stark. För den övervinner ju allt. Det får vara stundens tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar