Idag tycker jag synd om Lou. Jättemycket.
I lördags blev hon sjuk när hon var med sin pappa hos farmor i Värmland. Det slutade med en övernattning på Karlstads barnsjukhus. På söndagen flyttades hon till Östra och igår, tisdag, så blev hon utskriven. Jävla bakterier!
Idag blev hon sjuk igen. Då återstod samma procedur. Timmar för att få henne att kissa i mugg, timmar på sjukhus och sedan det värsta: att sätta infart till den intravenösa antibiotikan.
Sedan i lördags har hon blivit stucken tretton gånger i händer, fötter och huvud. Samt de "vanliga" sticken i fingret ett par gånger om dagen.
Hon fick lugnande idag. Hon är så rädd. Det hjälpte lite men när vi skulle sticka henne i huvudet, efter misslyckade försök på händer, skrek hon värre än jag någonsin hört innan. Fyra personer, en av dem var jag, tvingade henne att ligga still med fasta handgrepp. Hon kämpade för sitt liv. Och skrek. Det var så mycket blod. Men det gick verkligen inte att få dit en nål. Ådrorna bara sprack! En timma i elaka vuxnas våld.
Vi åkte upp på operation, där gick det bättre. Ett försök, ett stick i handen. Sedan var det över.
Efter lite mys och mat så blev hon sedan på sitt bästa humör. Hon fick på sig en fin dress som hon fått av en favorit-barnsköterska och gick in och spexade i personalrummet tillsammans med storebror. All personal skrattade och blev varma i hjärtat när de fick se Lou så glad. Efter allt som hon gått igenom.
Mitt i leken så skulle hon bara krypa bakåt på sitt tuffaste vis - då föll hon med huvudet ner i marken och spräckte läppen. Då skrek hon igen.
Fast jag tror att en sprucken läpp var mer hanterbart än övergreppet av fyra starka vuxna och en med vassa nålar. Men usch va jag tycker synd om mitt lilla barn idag.
Världens modigaste, gladaste, och envisaste tjej. Min Lou.
