Trots allt!

Nu gråter jag snart. Först trodde jag att jag hade grov PMS som gav mig syndigt lite tålamod och fruktansvärt lättretad, Nu vet jag att det inte är så. Man kan inte ha PMS i över en vecka.

Min son har kommit in i värsta trotset och ibland vill jag typ gråta. Jag biter ihop käkarna så huvudet skakar och muttrar illa. Som Roffe i Rena rama rolf gör när han blir arg.

Att ett litet barn som bara genomgår en naturlig fas i livet kan påverka mig så mycket. Att jag inte kan ta det med en klackspark och förstå det fakta som är - det är en fas. Han är ett barn som inte skall få mig att tappa kontrollen och få ett nervsammanbrott. Jag som är vuxen skall behålla lugnet.

Haha, jag skrattar åt det nu. Helt sjukt egentligen. Klart att det är massa faktorer som spelar in. Jag har börjat skolan, måste plugga på kvällstid. Det är dagis på dagarna, vi skall upp tidigt och fram och tillbaka till jobb osv.
Rutiner har ändrats och ruskats om. Mitt i detta skall bådas behov fylla på olika sätt - med Sebastians i största fokus såklart.
Allt skall omkring kräver tid utav mig - eller mest jag kräver att detta skall hinnas med - jag skall vara en bra vän, bra familjemedlem, ledig för dejt, en rejäl hemmafixare, självklar på jobben, bäst i skolan, uppdaterad med det senaste infot m.m. Ständigt nåbar, ständigt a jour åt alla.

Undrar om det blir sjukan i december igen? Hade varit skönt med lite vila då *ironi*

Gråhårig har jag blivit, men det är hårfärg.