Fem år sedan. En Charlotte 19 år. Ung och sådant. En nyfödd.
Jag och Sebastian. Sebastian och Jag.
Vi är fortfarande ett kan man säga, fast han har blivit mer och mer sin.
Han har blivit en kille med massa egen vilja och tankar som snurrar i huvudet.
Det är inte längre bara jag som kan påverka honom i livet - både med goda och dåliga ting. Det finns andra folk än jag och Johan som kan både såra och glädja. Vi har inte full kontroll på hans tankar och allt som snurrar i hans huvud. Han kan bestämma själv.
Jag blev väldigt mycket påmind idag om att utan Sebastian mår jag inte så bra. Han har varit hos jobbledig far i en hel vecka - en lång väntan för en arm mor. Man känner sig också väldigt meningslös i livet utan Sebastian. Man lever inte för något viktigt så att säga.
Jag är glad att han kom till mig även fast jag var en ung tjej vid hans ankomst. Nu trillar barnen ner - fem år senare - hos jämnåriga vänner.
Jag gjorde bäst. Rätt. Det som man fick höra att man skulle gå miste om, resor, karriär, plugga och allt annat har de inte gjort, inte mer än mig. Undrar vad de har väntat på?
Hur kan man leva utan barn? Det är inte en fråga som skall få barnfria att skämmas, mer så att jag inte alls vet hur man gör. Inte lyckligt i alla fall.
Länge leve Charlotte och Sebastian!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar