Igår var jag och Basse på sjukhuset hela dagen. Det var en jobbig dag. Mycket jobbig.
Även fast det var ett ganska så vanligt ingrepp så var det var tärande att se Sebasitian i det skicket.
Livrädd med full ångest. Han blev besudlad på sin kropp och integritet - för barn får inte bestämma. Men det är inte mindre jobbigt för dem än vad det hade varit för oss att bli attackerade bara för det.
Basse hade sin mamma där. Så som det skall vara. Är så glad att han kan känna att jag är självklar för honom.
Jag insåg dock bristen i att bara vara två i en familj. Smärtsam fakta. Vi är bara två.
Vem stöttar mig när Basse råkar illa ut? Vem stöttar Basse när jag råkar illa ut?
Det fattas en. En till självklar. Igår behövde jag en självklar. Det hade jag inte.
Jag vill nog hitta den rätte snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar