Jag har kämpat i snart fem år helt i onödan.
Min son har uppfostrats av mig och mitt bauta-järngrepp. Jag har varit astuff fast ibland snäll.
Nu har han glömt allt jag lärt honom, allt han lärt sig själv också. Allt som kommit med utvecklingen under hans levnadsår.
Saker han glömt:
* Gå. Han lärde sig gå i tidig tidsera. Nu flaxar han mest. Som en kalv. Tänk er en kalv som flaxar. Så.
* Le. Han är mest sur. Fast när han ibland ler så är det mest hån eller glädje som visar sig i ett högljutt asgarv. Oftast orsakat utav att någon skadat sig, eller typ dött.
* Hörsel. Jag pratar med honom men det når inte riktigt fram. Som att han tror att jag snackar med någon annan. Han är lika oberörd som en fisk. Alltså en fisk i disk.
* Prat. Han var inte jättetidig med talet men det kom så småningom. Nu är det mer något rymdligt. WAOWAOWWAW! Lika stimulerande som väckarklockan på morgonen.
*Aptit. Han föddes med ett stort sugbehov som gav mig men för livet. Han åt som ettåring feferoni och drack olivspad. Ingen kräsen typ alltså. Det gick över. Nu äter han bara bullar och dylikt. Annars inget.
Nu orkar jag inte skriva mer. Men jag tycker det är helt onödigt att jag har försökt uppfostra honom. Jag hade lika gärna låtit ingen göra det. Kan inte se var skillnaden hade varit på det just nu.
Han är inte som han brukar den där.
Jag kallar honom tjötbulle, inte älskling. Men tänk att jag älskar honom mest i hela världen ändå. Han har nog kastat en spådom på mig.
Undrar på riktigt vad jag har gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar