Jag har ingen intelligens känns det som idag. Sebastians pappa har det massa. Han löste en svårtärnad kub på en världsrekordssekund. På den tiden klarade jag inte av ett dugg, inte ens dvärgrubiks.
Basse kommer nog inte vilja veta av mig snart, när han är sju har hans intellekt passerat mitt och jag är passé. Men jag kan kramas gott kan jag, och bjuda på massa godis.
Lever på hoppet och intalar mig lite att rubiks kub bara är en lek - inte alls blodigt allvar som det precis kändes som i förlorandets stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar